Fredmans Sång 35

 

Gubben Noach, Gubben Noach
Var en hedersman. :||:
När han gick ur arken,
Plantera han på marken
Mycket vin, ja, mycket vin, ja,
Detta gjorde han.
         ~   ~
Noach rodde, Noach rodde,
Ur sin gamla ark, :||:
Köpte sig buteljer,
Sådana man säljer,
För att dricka, för att dricka
På vår nya park.
         ~   ~
Han väl visste, han väl visste,
Att en mänska var :||:
Torstig av naturen
Som de andra djuren,
Därför han ock, därför han ock
Vin planterat har.
         ~   ~
Gumman Noach, Gumman Noach,
Var en hedersfru: :||:
Hon gav man sin dricka.
Fick jag sådan flicka,
Gifte jag mig, gifte jag mig
Just på stunden nu.
         ~   ~
Aldrig sad’ hon, aldrig sad’ hon:
Kära far, nå nå, :||:
Sätt ifrån dig kruset!
Nej, det ena ruset
På det andra, på det andra,
Lät hon gubben få.
         ~   ~
Gubben Noach, Gubben Noach
Brukte egna hår, :||:
Pipskägg, hakan trinder,
Rosenröda kinder,
Drack i botten, drack i botten,
Hurra och gutår!
         ~   ~
Då var lustigt, då var lustigt
På vår gröna jord: :||:
Man fick väl till bästa,
Ingen torstig nästa
Satt och blängde, satt och blängde,
Vid ett dukat bord.
         ~   ~
Inga skålar, inga skålar
Gjorde då besvär, :||:
Då var ej den läran:
Jag skall ha den äran!
Nej, i botten, nej, i botten
Drack man ur - så här.

        *  *  *

Vater Noah, Vater Noah
war ein Ehrenmann. :||:
Kaum der Arch’ entstiegen,
fing er an zu pflügen,
pflanzte Reben, pflanzte Reben.
Ja, so fing es an.
         ~   ~
Noah rudert’, Noah rudert’
aus der alten Arch’, :||:
kaufte sich Boutellen,
die man kann bestellen,
um zu trinken, um zu trinken,
hier bei uns im Park.
         ~   ~
Er wohl wußte, er wohl wußte,
daß die Menschen sei’n :||:
durstig von Natur aus
wie all Kreatur auch.
Darum hat er, darum hat er
angepflanzt den Wein.
         ~   ~
Mutter Noah, Mutter Noah
war ’ne Ehrenfrau, :||:
gab dem Mann sein Säftchen.
Hätt’ ich so ein Mädchen,
führte ich sie, führte ich sie
zum Altar als Braut.
         ~   ~
Niemals sprach sie, niemals sprach sie:
Lieber Mann, na, na, :||:
weg mit den Karaffen!
Nein, den einen Affen
nach dem andern, nach dem andern
gönnte sie ihm, ja!
         ~   ~
Vater Noah, Vater Noah
hatte eignes Haar, :||:
Spitzbart, Kinn gar mächtig,
Wangen rot und prächtig,
trank zum Grunde, trank zum Grunde,
prosit und hurra!
         ~   ~
Da war’s lustig, da war’s lustig,
auf der grünen Erd’. :||:
Man bekam das Beste,
keine durst’gen Gäste
saßen glotzend, saßen glotzend,
je bei Tisch und Herd.
         ~   ~
Und kein Trinkspruch, und kein Trinkspruch
machte da Beschwer, :||:
es gab nicht die Lehre:
Ich habe die Ehre!
Nein, zum Grunde, nein, zum Grunde,
trank man aus – seht her!

        *  *  *