Bellmans Pimpinella

Bellmantal 2011 av Henrik Mickos

Börjar med att Vila vid denna källa startsjunges:

Vila vid denna källa,
vår lilla frukost vi framställa.
Rött vin och pimpinella,
och en nyss skjuten beckasin

(Henrik bryter in)

Käre Carl Michael!!!!

Varför ständigt denna Pimpinella… ????
Hur många generationer har inte besjungit den…
i alla tonarter,
i alla stilar,
i alla former……
men hur många har då vetat om vad de sjunger om, och vet vi egentligen det idag?

Ja, någon slags vacker herdestund i det gröna har väl vi alla förstått, men varför just Pimpinella?!
När det finns så många andra växter att sjunga om?
Vildrosor och kamomill från Taube, Johannisört från Ulf Lundell, maskrosor och Carl Anton Mango från Hans Kjellgren etc, etc. Varför var Pimpinella din grej?

Många förklaringar har givits, men jag har idag tagit till min uppgift att i ett mindre perspektiv lite lätt kåserande försöka skapa mer ordning kring detta ord och till viss del vetenskapligt pröva ett antal hypoteser kring din pimpinella. Vi skall följa 5 stycken spår. Dessa spår är:

1. Anisspåret
2. Bockrotsspåret
3. Det poetiska spåret
4. Det litteraturvetenskapliga spåret
5. Pimpinellspåret

1. Anis-spåret

Det står i flera av kryddböckerna att denna Bellmanska pimpinella är anis. Detta från det faktum att kryddanis på latin heter Pimpinella anisum. Härvidlag skulle alltså denna strof rött vin och pimpinella varit rött vin kryddat med anis. Detta för att skapa en god kryddad vinbål. Men nej nej, nej!

Inte ett enda vinbålsrecept baserat på kryddanis har jag hittills funnit. Jag har letat genom ett 15-tal gamla receptböcker från 1700- och 1800-talet. Inte någonstans finns det en sådan bål.

Anisen är däremot en underbar krydda i brännvin och icke ett endaste svenskt akvavitöga bliver torrt när man pratar om våra kryddade älsklingar OP, Skåne, Norrlands, Nyköping etc. som alla innehålla anis. Ja, det sistnämnda som enbart är kryddat med anis och härigenom får en mycket distinkt lakritssmak! MEN INTE I VIN!

Anisen har dock enligt naturläkemedelsböckerna en medicinsk effekt. Den ger en god effekt mot magsmärtor och väderspänningar. Den ökar mjölken hos ammor och är blodstillande samt kan med fördel blandas i alkoholblandningar. Den kan alltså i vin vara en medicin!

Att Bellman sedan skulle bestämt sig för att dikta om en poetisk och kärleksfull utflykt i det gröna med en väderspänningsdämpande medicin känns ärligt talat minst sagt svårtänkbart.

Tänk er själva: Älskling vad sägs om en picknick i det gröna med Jordgubbar, Champagne och ett bra laxativ!!! Det brukar man inte prata om. Det poetiska försvinner och den finstämda 82:a episteln går från pastoral till pekoral!

Jag kan också på god vetenskaplig grund konstatera Bellman knappast led av amningsmjölkbrist, och om Ulla Winbladh vet vi att hon själv inte hade några barn.

Fortsätter vi detta anisspår har vi sedan…

2. Backanisen eller Bockroten dvs. Pimpinella saxifraga

En annan tes som framförts är att Pimpinella saxifraga eller Bockrot alternativt Backanis är den Bellmanska Pimpinellen. Men varför det?

Växten är förvisso allmän i torra ängsbackar, men inom matlagningen är inte Bockroten någon stor krydda och som det står i en av de gamla skrifterna:

Bockroten har en brännande aromatisk smak med tydlig karaktär av get.

Jag har själv smakat denna, och kan bara lämna den enkla vinprovningskommentaren YAKKK!

Så allvarligt talat, inte hade Bellman någon bockrot i vinet!

3. Litteraturvetenskapliga spåret

Professor Lars Huldén har i ett föredrag i maj dragit en spännande tolkning av vår epistel 82 där den i sitt oförmodade avsked skulle vara en slags parafras på den sista måltiden. En mycket spännande tolkning men vad skulle pimpinellan i så fall symbolisera? En kryddning i vinet i ett land där man gjorde utmärkta viner? Nej, där hittar vi ej en Pimpinellförklaring.

4. Det poetiska spåret

Men om vi nu kan ha tagit bort ett par av de vanligaste växtförslagen i sammanhanget kanske vi ska titta på det poetiska uttrycket. Ja, låt oss titta lite på rimmet:

Vila vid denna källa,
vår lilla frukost vi framställa.
Rött vin och pimpinella,
och en nyss skjuten beckasin

Det låter enkelt, men är kanske inte så helt enkelt. Vi skall här rimma på källa och framställa, för att sedan klämma i med en lämplig växt. Varför just Pimpinella? Finns det kanske några andra lämpliga varianter? Vi gör ett försök tänkte jag och gick igenom samtliga växter i Den svenska floran. Vad blev det av det? Nja… ..

Så många växter som rimmade på källa fanns det inte… Här har vi dock dem allihopa.

Nej, dessa växter är ju antingen giftiga, ogräs eller färgar munnen violett. Det skulle knappast höja stämningen på en picknick ens på 1700-talet.

Hmmm… .

Vad blir det om vi då plötsligt ska ändra det till någon annan plats? Inte heller det lätt.

Var i naturen ville han vila; avstavat i två stavelser: På en klippa? Vi prövar:

Vila vid denna klippa
Vår lilla frukost vill jag slippa
Rött vin med en vitsippa
Och en nyss skjuten beckasin

Eller kanske en skreva

Vila vid denna skreva
Efter frukost vill jag treva
med rött vin och en gammal reva
Och en nyss nedfälld baldakin


Eller kanske i lite mer modern poetisk tappning

Vila på dessa raster
Ge fan uti min faster
Rött vin och gammal aster
Och en nyss använd mockasin

Förvisso ganska raljant och inte helt vetenskapligt, men det finns en kärna i det jag säger.

Det är inte helt lätt att rimma på växter.

Försök bara med Mjölon Arctostaphylos Uva Ursi!
Alltså kanske Pimpinella var lite styrande i diktningen… . Eller?

Hur gjorde då andra?

Genom att studera poetiska texter från 1700- och 1800-talet har jag försökt hitta någon annan som frimodigt använder sig av Pimpinellan. Det visade sig vara nästan helt omöjligt!

I en svettig genomgång av resultaten från ett 20-tal olika författare och poeter, bl.a. Almqvist, Benedictsson, Fredrika Bremer, Krusenstjerna, Lenngren, Nordenflycht, Runius och inte minst den för Bricolister så kände Johan Henrik Kjellgrenig, bara där över 700 sidor av svulstig deklamation, elegi och konungadiktning!!!!!

Plötsligt förstår jag så mycket bättre den enkla skönheten i en Haiku!!

Bland alla dessa skrivande stycken har jag kunnat hitta en, ENDAST EN!, enda anteckning, nämligen hos 1800-talsförfattaren Martin Koch och han har dessutom fel då han säger att Pimpinellan är Blodtopp. Mer om det senare.

Bellman själv då?

Ja, han har i sina skrifter nämnt ordet Pimpinella (eller Pimpenella) 10 gånger, härav 4 i FE, 1 i FS och de resterande 5 i annan diktning. Varför det? Varför använder sig Bellman så mycket mer av Pimpinella när andra inte gör det? Är det för att han:


Här finns i alla fall en intressant möjlighet att med en möjlig hypotes att fortsätta undersöka.

5. Pimpinellspåret

(Henrik håller upp pimpinellen.) Sedan har vi då den rara lilla växten Pimpinell eller Sanguisorba Minor som inte är så vanlig idag, men fanns mer till användning på 1700-talet. Då hette den faktiskt ibland Pimpinella också.

Denna lilla söta fleråriga ört som kan bli upp till sex decimeter hög har parbladig blad med vanligen fem till sju par sågtandade småblad och ett uddblad. Den blommar i juni-juli med små grönbruna blommor som sitter i täta huvudlika ax.

Ja, denna växt var under medeltiden ett naturläkemedel där man framför allt använde sig av roten och den skulle hjälpa vid bröstsmärtor, dvs. hjärtbesvär.

Under 1600- och 1700-talet började man också använda bladen i sallad och faktiskt också till vin. Detta för att minska surheten i vinet. Smaken på dessa blad är avlägset påminnande om besk gurka och minskar den besvärliga syran i ett dåligt vin. Ja, det är lite granna som vi gör när vi lägger salt på råa rädisor för att lättare få i sig dem.

Jaaa…… Här har vi nu en mycket bra kandidat för Bellmans Rött vin och pimpinella.

Glöm sedan bort en del förklaringar till om Blodtoppen. Den heter Sanguisorba Officinalis och är en i naturen än mer ovanlig släkting till Pimpinellen.

SLUTSATS OM PIMPINELLAN

Vi har nu genom en vetenskaplig resa hittat två möjliga kandidater för den Bellmanska Pimpinellan.

1. Den poetiska förklaringen
2. Pimpinellförklaringen

Båda har svagheter och båda har styrkor.

Tittar vi på den poetiska är det remarkabelt att i princip endast Bellman använde sig av Pimpinellen i sin diktning. Är Pimpinellen hans Rosebud, ett av hans poetiska signum eller är det bara en slump? Här återstår mer utredande.

Ser vi på Pimpinellen är det förstås den nu mest gällande teorin. Visserligen kan man fundera varför Bellman diktar om enkla vinförbättrande tillsatser, men jag säger som Babben Larsson:

Vadå peeling kräm? Det är bara att blanda Nivea och kattsand så har man samma sak.

Dvs. gör det enkelt!

Så käre Carl Michael, jag tror vi har i detta en början till Pimpinellens förklaring… eller vad säger du?

Som avslutning vill jag nu erbjuda er en historisk möjlighet.

Det kommer att gå runt Bacchi tjänare med några droppar rödvin i. Den som så önskar tar det lilla glaset och därefter går jag runt med växten så får ni ta ett blad. När vi i avslutningen sedan sjunger Rött vin och Pimpinella kan ni svepa den minimala mängden för att därefter med fog kunna säga: Jag har i alla fall druckit Rött vin och pimpinella!!