Fredmans Sång 21 |
| MÅLTIDSSÅNG 1. Så lunka vi så småningom Från Bacchi buller och tumult, När döden ropar: granne, kom, Ditt timglas är nu fullt. Du gubbe, fäll din krycka ner, Och du, du yngling, lyd min lag: Den skönsta nymph, som åt dig ler, Inunder armen tag! Tycker du, att graven är för djup, Nå välan, så tag dig då en sup, Tag dig sen dito en, dito två, dito tre, Så dör du nöjdare! 2. Du vid din remmare och press, Rödbrusig och med hatt på sned, Snart skrider fram din likprocess I några svarta led, Och du, som pratar där så stort, Med band och stjärnor på din rock, Ren snickarn kistan färdig gjort Och hyvlar på dess lock. Tycker du &c. 3. Men du, som med en trumpen min, Bland riglar, galler, järn och lås, Dig vilar på ditt penningskrin Inom ditt stängda bås, Och du, som svartsjuk slår i kras Buteljer, speglar och pokal, Bjud nu god natt, drick ur ditt glas Och hälsa din rival! Tycker du &c. 4. Och du, som under titlars klang Din tiggarstav förgyllt vart år, Som knappast har, med all din rang, En skilling till din bår, Och du, som ilsken, feg och lat Fördömer vaggan, som dig välvt, Och ändå dagligt är plakat Till glasets sista hälft, Tycker du &c. 5. Du, som vid Martis fältbasun I blodig skjorta sträckt ditt steg, Och du, som tumlar i paulun I Chloris* armar feg, Och du, som med din gyllne bok Vid templets genljud reser dig, Som rister huvu, lärd och klok, Och för mot avgrund krig, Tycker du &c. 6. Men du, som med en ärlig min Plär dina vänner häda jämt Och dem förtalar vid ditt vin Och det liksom på skämt, Och du, som ej försvarar dem, Fastän ur deras flaskor du, Du väl kan slicka dina fem, Vad svarar du väl nu? Tycker du &c. 7. Men du, som till din återfärd, Ifrån det du till bordet gick, Ej klingat för din raska värd, Fastän han ropar: Drick, Driv sådan gäst från mat och vin, Kör honom med sitt anhang ut, Och sen med en ovänlig min Ryck remmarn ur hans trut! Tycker du &c. 8. Säg, är du nöjd, min granne, säg, Så prisa värden nu till slut! Om vi ha en och samma väg, Så följoms åt - drick ut! Men först med vinet rött och vitt För vår värdinna bugom oss Och halkom sen i graven fritt Vid aftonstjärnans bloss! Tycker du &c. * * * |
TISCHLIED 1. So trotten wir gemach und fromm von Bacchi Trubel und Tumult. Und wenn der Tod ruft "Nachbar, komm, dein Stundenglas ist voll!" dann, Alter, wirf die Krücke fort, und Jüngling, höre mein Gesetz: Die Nymphe, die dir lächelt dort, nimm in die Arme jetzt! Dünket dir zu tief der Grund des Grabs, nun wohlan, so nimm getrost nen Schnaps, trink noch einn oder zwei oder drei hinterher, dann stirbst du fröhlicher! 2. Du mit dem Römer an der Press, gerötet und an Reben reich, bald schreitet trauernd ein Prozeß und folget deiner Leich, und du, der führt das große Wort, mit Stern und Band als Ordenslohn, der Schreiner deinen Sarg macht dort, den Deckel hobelt schon. Dünket dir zu tief &c. 3. Und du, der stets verdrießlich ist und hinter Gitter, Riegel, Schloß auf seinen Pfenngen filzig sitzt in seinem finstren Loch; du, der mit Eifersucht und Haß entzwei schlägt Flaschen und Pokal, sag Gute Nacht, trink aus dein Glas und grüße den Rival! Dünket dir zu tief &c. 4. Du, der mit aller Titel Klang, vergoldet hat seinn Bettlerstab: dein Schilling reicht trotz deinem Rang für deine Bahre knapp! Doch du, der böse, faul und feig sein Kindbett schmäht mit wildem Groll und säuft doch täglich bis zur Neig und ist sternhagelvoll, dünket dir zu tief &c. 5. Du, der zu Mars Posaunen gleich in blutgem Hemd nimmt seinen Schritt, du, der in Chloris Armen weich, sich tummelt feig im Bett, und du, der mit dem goldnen Buch, erhebt zu Tempels Echo sich und wiegt sein Haupt gelehrt und klug und führt gen Abgrund Krieg, dünket dir zu tief &c. 6. Du mit der Miene treu und rein, der seine Freunde schmähet kraß, verleumdet sie bei Schmaus und Wein, und das gleichsam zum Spaß; und du, der sie verteidigt nicht, obwohl du dir die Finger leckst nach ihren Flaschen ganz erpicht, was antwortest du jetzt? Dünket dir zu tief &c. 7. Du, der du nicht, wie sichs gebührt, solang du sitzt bei Tische hier, das Glas erhebst auf deinen Wirt, der Prosit ruft zu dir, dich jage man von Schmaus und Wein, hinaus samt deiner Sippe schmeiß und noch den Becher obendrein dir von der Lippe reiß! Dünket dir zu tief &c. 8. Bist du zufrieden, Nachbar, jetzt, so preis den Wirt für Trank und Schmaus! Habn wir den gleichen Weg zuletzt, so folge mir trink aus! Doch erst mit weißem, rotem Wein wir wollen unsre Wirtin ehrn und hinken dann ins Grab hinein im Licht vom Abendstern. Dünket dir zu tief &c. * * * |