Ljuva karneval! Lars Lönnroths nya bok om Bellman

Inger Dahlman skriver i Gotlands Allehanda, den 15 april 2005: Gamla myter avlivas.
Anders Cullhed skriver i DN, den 2 mars 2005: Karnevalisk cross-over.

Gotlands Allehanda, fredag 15 april 2005

Gamla myter avlivas i ny bok om Bellman

I boken “Ljuva karneval” avlivar Professor Lars Lönnroth dels en 200 år gammal myt, som fortfarande dominerar synen på Bellman, och dels antyder han att alla de experter på Bellmans liv, som brustit ut i biografier om denne, delvis pratat i nattmössan. Ett sagolikt bildmaterial från 1700-talet beledsa­gar texten.

Bellman-myten skapades av skalden och akademi­medlemmen Johan Henric Kellgren. I det företal han skrev till 1790 års utgåva av Fredmans epistlar påstår han att Bellman alltid är sig själv. Detta innebar för samtidens romantiker att denne skrev sina verk i ögonblickets ingivelse, därtill driven av gudomlig inspiration.

Inte alls, säger Lars Lönnroth, utan hävdar att Bellman “nästan aldrig är sig själv” i det han skriver, utan oavbrutet spelar utmejslade roller som vuxit fram medvetet under “planmässigt komponerande och omsorgsfullt bearbetande”.

Människan Carl Michael finns inte i texterna, slår Lönnroth fast. Istället döljer sig Bellman hela tiden bakom en mask och ändrar attityd och genre efter den publik han för tillfället har. …

Ändå utstrålar den “Levernesbeskrivning” han påbörjar i häktet humor och charm och ger belägg för Lönnroths tes att Bellman aldrig tar av sig masken och att hans huvudavsikt alltid är att roa. …

Lönnroth verkar minst sagt irriterad på dem som trott sig kunna skriva Bellman-biografier utifrån Bellman-texter och man tvingas hålla med honom. Den ende han tycks muttra ett “nåja” åt är Ernst Brunner, som valt att skriva en roman och inte en regelrätt levnadsbeskrivning. Men hur strängt Lönnroth än avfärdar tanken att man skulle kunna ana människan bakom Bellmans masker så tycker man sig ändå skymta dragen av en slarvig, vänlig, stollig, genial och plågad människa med gudomligt överseende med egna och andras svagheter.

Inger Dahlman

Publicerad 2005-04-04 kl.06:00


Ljuva karneval! Om Carl Michael Bellmans diktning; Författare: Lars Lönnroth; Förlag: Albert Bonniers förlag; Bandtyp: Inbunden Språk: Svenska; Utgiven: Mars 2005; Upplagenummer: 0; Vikt i gram: 743; Antal sidor: 403; ISBN: 9100572454; Pris: 171:–


Nach oben


Illustration av Elis Chiewitz

Dagens Nyheter, tisdag 22 mars 2005

Karnevalisk cross-over

Bellman var inte bara diktare utan även en mimare och estradör av rang. I sin nya bok “Ljuva karneval” lyfter Lars Lönnroth fram “konferen­ciern” och performancekonstnären Bellman.

Sverige är ett litet land i Europas kulturella periferi. Desto konstigare är det att vi haft så många förnämliga poeter. Av dem är Carl Michael Bellman den mest notable.

Hans tidigare och senare jämlikar på rikets parnass är lättare att etikettera. Lucidor hör barocken till, Stagnelius romantiken och Lindegren modernismen. Men Bellman? Som få andra diktare testar han gränser i sitt författarskap, amalgamerar genrer och anlägger eller förkastar masker. Det är väl, hos oss, bara Ekelöf som lika drastiskt växer utöver sina förutsättningar. Hans stora Mölna-elegi från 1960 är också, på sitt sätt, en hälsning till den gustavianske föregång­aren.

LITTERATURVETARNA har inte haft det lätt med det här kameleontiska författarskapet. På den romantiska förgudningen av det geniala naturbarnet följde formliga djupdykningar i 1700-talets stockholmiana och utredningar av typen vem är vem i Bellmans diktning. Efterkrigstidens forskare har gjort större rättvisa åt poetens ordkonst, dock med stark koncentration på epistlarna. Därmed har den Bellmanska experiment­verkstaden, förståelsen av genre­hybridernas bakgrund och framväxt, kommit i skymundan.

Den bristen åtgärdar Lars Lönnroth med besked i sin nya monografi över Bellmans diktning. Här ligger fokus på redovisningen av de många förformerade litteratursorter som söderkisen, festprissen och slarvern till tjänsteman lärde sig behärska. Hans lycka som poet var av allt att döma det tidiga obestånd han hamnade i. Det ledde till att han tvingades försöka sig på en rad genrer: verskåserier, dramatiska försök, pastoraler, satirer, religiösa betraktelser, par­odier, ordensupptåg.

Redan av ekonomiska skäl hade han inte en chans att slå sig till ro med prydliga versknypplerier i franska skolan. Därtill var han inte sen att utnyttja sin sceniska talang. Bellman var en mimare och estradör av rang. Lönnroth har länge intresserat sig för muntligt framförd poesi, från Eddan till Abba, och ansenliga partier av hans aktuella studie lyfter också fram “konferenciern” Bellman, den performance-konstnär vars minspel, gestik och röstskiftningar dokumenterats av flera ögonvittnen.

UNDER LÄSNINGEN AV Ljuva karneval! känner man ofta att författaren sysslat med sitt föremål i decennier. Kunskaperna är solida och infallsvinklarna klokt avvägda. Inspirationen från litteraturvetenskaplig teoribildning som intertextualitetsforskning eller studier i dialogicitet och polyfoni är påtaglig, men Lönnroth skriver sobert och balanserat. Hans bok är ett nöje att läsa.

Däremot kan man ha synpunkter på arbetets uppläggning. Att Lönnroth velat hålla “det biografiska spåret” utanför framställningen gör nog ingenting, allra minst eftersom det trots allt är synligt från början till slut. Men jag tycker det är synd att Lönnroth greppar över så många texter. Hans tolkningar är välgrundade men gör inte sällan halt när det börjar bli riktigt spännande. Då går fokus över till nästa text. Bredden i perspektivet premieras till förfång för djupet i analysen.

NOG AV. Här har vi ett färgstarkt panorama över Bellmans poesi som redan vid utgivningen ter sig som ett standardverk. Det lyfter fram den förunderliga episteldiktningen som en karnevalisk cross over-produkt, född ur växelbruket mellan andaktspoesi och bibelparodier, högstämd retorik och gatans språk, dramatisk action och klassicerande ton, vision och reportage. Det här intresset för Bellmans dubbelexponeringar och lätta kliv mellan stilar eller genrer är naturligtvis inte nytt, men det har aldrig demonstrerats så heltäckande och över­tygande som här.

Om Bellman levt hundra år senare eller besjälats av en Thorilds revolutionära patos hade han kunnat leverera batalj mot det småskurna litterära etablis­semanget. Nu ville han inget hellre än att bli erkänd bland dem som - ibland - föraktade honom. Ingen av dem, inte ens den Gustaf som blev hans välgörare, verkar ha förstått vidden av hans geni. Ingen utom en, den ende som kunde tävla med honom, även om han så att säga kom till litteraturen från ett annat håll, från upplysningstraditionens regelestetik och satiriska revyer.

BELLMAN TILLÄGNADE Kellgren en av de sista epistlarna, “Liksom en herdinna”. Där visar Lönnroth hur han gick sin före detta vedersakare till mötes: så nätt och prydlig kunde en herdedikt se ut. Men samtidigt utmanar epistelns avslutande burlesk det pastorala regelverket: “Ulla, kullstjälpt som en fru, / Med Mollberg hon snarkar ännu.” Bellman visste trots allt att Kongl. Secreteraren var Kongl. Secreteraren, medan han själv var Bellman. Tur det, för herdinnan, hennes kavaljerer och den svenska poesin.


Författare: Lars Lönnroth  Titel: Ljuva karneval! Om Carl Michael Bellmans diktning. Förlag: Albert Bonniers Förlag


Nach oben