>> Deutscher Text >>

Gamla myter avlivas i ny bok om Bellman

Lars Lönnroth, professor emeritus i litteraturveten- skap vid Göteborgs Universitet och väl hemma- stadd bland den svenska Parnassens gestalter, tar till storsläggan. Det gäller Carl Michael Bell- man. I boken "Ljuva karneval", som handlar om dennes diktning, avlivar han dels en 200 år gam- mal myt, som fortfarande dominerar synen på Bell- man, och dels antyder han att alla de experter på Bellmans liv, som brustit ut i biografier om denne, delvis pratat i nattmössan. Ett sagolikt bildmaterial från 1700-talet beledsagar texten.

Bellman-myten skapades av skalden och akade- mimedlemmen Johan Henric Kellgren. I det företal han skrev till 1790 års utgåva av Fredmans epist- lar påstår han att Bellman alltid är sig själv. Detta innebar för samtidens romantiker att denne skrev sina verk i ögonblickets ingivelse, därtill driven av gudomlig inspiration.

Inte alls, säger Lars Lönnroth, utan hävdar att Bellman "nästan aldrig är ´sig själv´" i det han skriver utan oavbrutet spelar utmejslade roller som vuxit fram medvetet under "plan- mässigt komponerande och omsorgsfullt bearbetande".

Så skrider professorn till verket för att bevisa sin tes. Han gör det, stöttande sig på bland andra numera avlidne Bellman-kännaren Gunnar Hillbom. Ett steg i taget lyfter han fram hela den textmassa av okända och bortglömda verk som ingen hittills brytt sig om. Där finns religiösa dikter, översättningar och misslyckade försök i en rad genrer, från skämttidningens till operans. Genant servila dikter och brev till kungen, Gustav III, finns också med. I vissa av dessa försöker Bellman tigga till sig drägligt uppehälle och litterär respekt, fattig som han är och nedvärderad på grund av sina burleska och obcena visor till Bacchus och Fröjas lov. Bland tiggartexterna finns ursprungsversionen av Fjäril vingad, som från början var en bön om att hans fru Lovisa måtte få bli husföreståndarinna på Haga slott. Ljuva karneval! är sprängfylld av härliga exempel med analyser inte bara ur Bellmans ihjältigna författarskap utan också ur Fredmans epistlar, Bacchi orden och Fredmans sånger. Hela tiden visar Lönnroth på hur Bellman slipar sin stil genom alla sina misslyckade försök fram till det mästerskap som kännetecknas av blandningen av högt och lågt, av anakronismer och tvetydigheter, och som så småningom fick sin fulländning i epistlarna. Flera av stildragen kom för övrigt att anammas av våra studentspexare.

Man påminns oavbrutet om hur intimt Bellmans konst hörde samman med det muntliga framförandet inför publik. Och man inser varför han inte fått internationella efterföljare - inte ens skandinaviska - förrän i dessa sena dagar, då estradvirtuoser som ryssen Vladimir Vysotskij och andra följt i Bellmans spår.

I Sverige förde Lars Hjortsberg, sin tids främste skådespelare, Bellman-traditionen vidare in i 1800-talet. Han hade själv hört skalden framträda. Senare begrep ju Birger Sjöberg och Evert Taube vad det handlade om.

Människan Carl Michael finns inte i texterna, slår Lönnroth fast. Istället döljer sig Bell- man hela tiden bakom en mask och ändrar attityd och genre efter den publik han för tillfället har. Lönnroth belyser också här med exempel. De flagrantaste är från skaldens sista tid på 1790-talet, då denne sitter i en iskall, loppinvaderad cell på Stockholms slott för att han inte kunnat betala sina skulder. Han är döende i lungsot, ställd under förmyndare och hotad av förestående konkurs.

Ändå utstrålar den "Levernesbeskrivning" han påbörjar i häktet humor och charm och ger belägg för Lönnroths tes att Bellman aldrig tar av sig masken och att hans huvud- avsikt alltid är att roa. Till och med i de många texter där dödsångesten förtätas gör Bellman dråpliga piruetter till publikens fägnad genom val av ord och liknelser.

Lönnroth verkar minst sagt irriterad på dem som trott sig kunna skriva Bellman-biografi- er utifrån Bellman-texter och man tvingas hålla med honom. Den ende han tycks muttra ett "nåja" åt är Ernst Brunner, som valt att skriva en roman och inte en regelrätt levnads- beskrivning. Men hur strängt Lönnroth än avfärdar tanken att man skulle kunna ana människan bakom Bellmans masker så tycker man sig ändå skymta dragen av en slarvig, vänlig, stollig, genial och plågad människa med gudomligt överseende med egna och andras svagheter.

Inger Dahlman

Publicerad 2005-04-04 kl.06:00

Ljuva karneval! Om Carl Michael Bellmans diktning; Författare: Lars Lönnroth; Förlag: Albert Bonniers förlag; Bandtyp: Inbunden Språk: Svenska; Utgiven: Mars 2005; Upplagenummer: 0; Vikt i gram: 743; Antal sidor: 403; ISBN: 9100572454; Pris: 171:–

Nach oben

 >> Deutscher Text >>

Dagens Nyheter, tisdag 22 mars 2005

Karnevalisk cross-over

Bellman var inte bara diktare utan även en mimare och estradör av rang. I sin nya bok "Ljuva karneval" lyfter Lars Lönnroth fram "konferenciern" och performancekonstnären Bellman.

Sverige är ett litet land i Europas kulturella periferi. Desto konstigare är det att vi haft så många förnämliga poeter. Av dem är Carl Michael Bellman den mest notable.

Hans tidigare och senare jämlikar på rikets parnass är lättare att etikettera. Lucidor hör barocken till, Stagnelius romantiken och Lindegren modernismen. Men Bellman? Som få andra diktare testar han gränser i sitt författarskap, amalgamerar genrer och anlägger eller förkastar masker. Det är väl, hos oss, bara Ekelöf som lika drastiskt växer utöver sina förutsättningar. Hans stora Mölna-elegi från 1960 är också, på sitt sätt, en hälsning till den gustavianske föregångaren.

LITTERATURVETARNA har inte haft det lätt med det här kameleontiska författarskapet. På den romantiska förgudningen av det geniala naturbarnet följde formliga djupdykningar i 1700-talets stockholmiana och utredningar av typen vem är vem i Bellmans diktning.
Efterkrigstidens forskare har gjort större rättvisa åt poetens ordkonst, dock med stark koncentration på epistlarna. Därmed har den Bellmanska experimentverkstaden, förståelsen av genrehybridernas bakgrund och framväxt, kommit i skymundan.

Den bristen åtgärdar Lars Lönnroth med besked i sin nya monografi över Bellmans diktning. Här ligger fokus på redovisningen av de många förformerade litteratursorter som söderkisen, festprissen och slarvern till tjänsteman lärde sig behärska. Hans lycka som poet var av allt att döma det tidiga obestånd han hamnade i. Det ledde till att han tvingades försöka sig på en rad genrer: verskåserier, dramatiska försök, pastoraler, satirer, religiösa betraktelser, parodier, ordensupptåg.

Redan av ekonomiska skäl hade han inte en chans att slå sig till ro med prydliga versknypplerier i franska skolan.
Därtill var han inte sen att utnyttja sin sceniska talang. Bellman var en mimare och estradör av rang. Lönnroth har länge intresserat sig för muntligt framförd poesi, från Eddan till Abba, och ansenliga partier av hans aktuella studie lyfter också fram "konferenciern" Bellman, den performance-konstnär vars minspel, gestik och röstskiftningar dokumenterats av flera ögonvittnen.

UNDER LÄSNINGEN AV Ljuva karneval! känner man ofta att författaren sysslat med sitt föremål i decennier. Kunskaperna är solida och infallsvinklarna klokt avvägda. Inspirationen från litteraturvetenskaplig teoribildning som intertextualitetsforskning eller studier i dialogicitet och polyfoni är påtaglig, men Lönnroth skriver sobert och balanserat. Hans bok är ett nöje att läsa.

Däremot kan man ha synpunkter på arbetets uppläggning. Att Lönnroth velat hålla "det biografiska spåret" utanför framställningen gör nog ingenting, allra minst eftersom det trots allt är synligt från början till slut. Men jag tycker det är synd att Lönnroth greppar över så många texter. Hans tolkningar är välgrundade men gör inte sällan halt när det börjar bli riktigt spännande. Då går fokus över till nästa text. Bredden i perspektivet premieras till förfång för djupet i analysen.

NOG AV. Här har vi ett färgstarkt panorama över Bellmans poesi som redan vid utgivningen ter sig som ett standardverk. Det lyfter fram den förunderliga episteldiktningen som en karnevalisk cross over-produkt, född ur växelbruket mellan andaktspoesi och bibelparodier, högstämd retorik och gatans språk, dramatisk action och klassicerande ton, vision och reportage. Det här intresset för Bellmans dubbelexponeringar och lätta kliv mellan stilar eller genrer är naturligtvis inte nytt, men det har aldrig demonstrerats så heltäckande och övertygande som här.

Om Bellman levt hundra år senare eller besjälats av en Thorilds revolutionära patos hade han kunnat leverera batalj mot det småskurna litterära etablissemanget. Nu ville han inget hellre än att bli erkänd bland dem som - ibland - föraktade honom. Ingen av dem, inte ens den Gustaf som blev hans välgörare, verkar ha förstått vidden av hans geni. Ingen utom en, den ende som kunde tävla med honom, även om han så att säga kom till litteraturen från ett annat håll, från upplysningstraditionens regelestetik och satiriska revyer.

BELLMAN TILLÄGNADE Kellgren en av de sista epistlarna, "Liksom en herdinna". Där visar Lönnroth hur han gick sin före detta vedersakare till mötes: så nätt och prydlig kunde en herdedikt se ut. Men samtidigt utmanar epistelns avslutande burlesk det pastorala regelverket: "Ulla, kullstjälpt som en fru, / Med Mollberg hon snarkar ännu." Bellman visste trots allt att Kongl. Secreteraren var Kongl. Secreteraren, medan han själv var Bellman. Tur det, för herdinnan, hennes kavaljerer och den svenska poesin.

Nach oben